Hanna @ NC State

I torsdags var jag på min livs första football-match. Kl 4 traskade vi i våra fina nyinköpta röda t-shirtar bort till busshållplatsen för att åka till stadion. Som vanligt så gick det inte alls bra att ta bussen. Vi kom inte med den första och den andra skulle inte gå förän om en timme, så vi gick till nästa busshållplats och hade där lite tur och kom precis med bussen. Lite bussåkande och lite promenad senare så var vi framme vid området där vi skulle tailgatea. Det vi möttes av var en enorm gräsplätt med hur mycket bilar som helst.




Vi hittade faktiskt ganska snabbt stället där våra vänner från Alexander var. Lite grillning, öl och kast med liten football där och sen bar det vidare mot själva stadion. Det var väldigt mycket folk överallt och folk sjöng, ropade och high-fiveade med varandra på vägen. En mycket härligt stämning. Och så fort någon med en rival-tröja gick förbi så förföljdes de av bu-rop.



Vi kom till stadion lite mindre än en timme innan match eftersom det var vad man var tvungen att göra om man ville se något av matchen. På en av kortsidorna ställde vi oss, mitt i ett hav av vita tröjor och röda viftande tygbitar. Eftersom vi var där så tidiget fick vi se i princip hela uppvärmningen, vilket var lite udda i sig. Jag väntade mig inte riktigt att varje lag skulle bestå av typ 50 spelare när det bara är 11 på plan, men så var det tydligen.

En riktigt härlig upplevelse var det. Alla ropade och hejade och det förekom även en del hejar-ramsor. Stämningen var på topp hela matchen trots att vårt lag inte var det minsta bra denna matchen. 3-7 slutade matchen till slut, vilket var typ en touchdown från motståndarna och ett spark-mål från oss... inte jätteskoj. Men det var inte alls matchen jag var imponerad över utan allt runt om. Stämningen, arrangemanget och folket. Det hände alltid något på planen. Var det inte matchen så var det nåt uppträde, cheerleaders eller något annat.

Det är inte en sport...det är en kultur!